Blogg

  • Hur vågar man snåla på säkerheten?

    22 januari 2014, 16:52

    A’s mormor ställer ofta upp när vi behöver hjälp, och därför ska hon självklart ha en barnstol till bilen. Men om det blir en ny, så får faktiskt mormor ta den ”gamla”. Men nu sitter jag här och läser på om de olika fabrikaten och vilka modeller som går att välja på.

    Bilbarnstolar och babyskydd finns ju att köpa på mängder av ställen, t.o.m. i budgetbutiker utan att nämna någon. Men då måste jag bara ställa frågan, hur kan man ens diskutera pris när man värdesätter sitt barn?! Hur kan det ens vara tillåtet att tillverka något som är sämre än det bästa i produkter som dessa?

    Har man ekonomi som anledning, så är väl detta om något som skulle anses vara ok att ta på avbetalning eller kredit (vad nu skillnaden kan vara). Skit i så fall i uppbundna mobiltelefoner och dyra TV-apparater, och lägg det på en sak som skyddar ett barns liv.

    Inte helt oväntat när det gäller mig så Googlade jag en massa och har fått en del information via forum, och lite annan i tester. Förmig, så är  BeSafe som Mr. Big är för Carrie. Jag försöker liksom att hitta alternativ för att jämföra, men det är som att det är förbestämt. Jag har läst mycket som de har skrivit om t.ex. hur stor del av ett barns kropp huvudet är i olika åldrar, och varför det är så viktigt att de åker bakåtvända så länge som möjligt.

    Eftersom jag åker förbi Jollyroom på väg till jobbet varje dag, så ligger de nära till hands i minnet för var man kan leta efter produkter som barnstolar. Och nu en eloge till er och er hemsida (om ni nu skulle råka läsa detta), för det var pricis vad jag var ute efter. Längst upp finns ”Bilstolar”, och därefter gick det att få förslag efter ålder eller vikt. Älskar när det är lätt!!

    Men jag tror att jag har bestämt vilken vi ska ha så att mormor får sin egen nu. Vad tror ni om denna?!

    005

    Läs mer
  • Barn som vapen

    16 december 2013, 16:37

    Nu har jag fått tid att reflektera över mitt förra inlägg, och här sitter jag inte bara och kastar småsten i glashus, utan stora jäkla kullersten. Jag är också bra på att döma. Skillnaden är väl att jag gärna håller det för mig själv, även om jag tycker att det är riktigt fel. Men nu skriver jag av mig istället, så är jag bara deltidstyst.

    Jag har så svårt att förstå de som använder sina barn som ”vapen” mot varandra. Att utnyttja den givna kärleken någon känner för sitt barn, precis som jag förmodar att de själva gör. Jag kan tänka mig att det är i tron om att det ska vara smärtsamt och såra den andra parten, och i all denna fokus på att förverkliga detta så missar man den väsentliga delen. Vem som tar mest skada.

    Visst finns det kräk som spatserar runt bland oss på denna jord, och som förtjänar evigt slavarbete i helvetet. Men det finns också tillfällen när dessa människor inte går att välja bort i våra liv. Det valet försvinner den dagen man sätter ett barn till världen. Hur gärna man än vill bryta kontakten, bosätta sig på andra sidan klotet, och aldrig mer veta av fanskapet, så är man helt enkelt tvungen.

    Nu syftar jag inte på någon som skadar både den andra föräldern och samtidigt barnet fysiskt, för då är det självklart att kontakt inte kommer på tal. Men detta är inte vad jag tänker på.

    Många går skilda vägar idag pga. olika orsaker. Växer från varandra, tappade känslor, andra kommer in i bilden osv. Vissa av dess orsaker är så klart väldigt svåra att hantera känslomässigt. Otrohet är förmodligen det som sätter de djupaste spåren, och upprör till det maximala.

    Men, åter igen. Hur förhållandet än avslutas, så måste man stå där med ett påklistrat leende (i alla fall efter ett tag), när det är dags att lämna över barnen vid en delad vårdnad. Ett barn känner lätt av stämningen, tonläget och bygger upp egna känslor kring detta. Här tycker jag att det är vårt ansvar som vuxna att fortsätta att få våra barn att känna sig trygga, även med föräldrarna på olika håll.

    Det finns alldeles för många förhållanden man hör om, direkt eller indirekt, så absolut inte fungerar optimalt. Man gör det svårt för den andra föräldern när det är dags att hämta, man befinner sig någon annanstans än hemma och låter denna stå och knacka på i ett tomt hem.

    När det sedan blir oundvikligt, så tilltalar en eller båda varandra på ett uppkäftigt vis, skyller på varandra, sätter orimliga krav, som får situationen att kännas hotfull. Där står ett barn emellan och lyssnar.

    Åt vilket av hållen ska jag våga ta ett steg? Går jag mot mamma, blir pappa arg eller ledsen då? Eller tvärt om? Är han/hon ledsen när vi har åkt härifrån? Kommer han/hon att skada sig själv?

    Hur många av dessa tankar snurrar i barns huvud dagligen under dessa förhållanden? Tro mig, jag vet!

    Det finns föräldrar som visar sig ”sura” om barnet låter lite för glad i telefon med den andra. Föräldrar som favoriserar och ”belönar” en bror eller syster för att denna tagit avstånd från den andra föräldern. Alltså, använder sina egna barn som vapen mot den andra föräldern.

    Ge mig vad ni har! Jag vill höra!
    Jag kan väl inte vara ensam om att döma de som utnyttjar barn i dessa situationer?

    barnsomvapen

    Foto: Flickr/Adrian Sommeling

    Läs mer
  • Dömd av bättre föräldrar

    16 december 2013, 16:27

    Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilka känslor som är övervägande. Jag känner mig arg, ledsen, frustrerad eller kanske bara besviken. Besviken på dömande kommentarer föräldrar emellan, men även de som inte själv har barn. Det känns som att det blir lättare och lättare att bara hiva ur sig vad som är rätt och vad som är fel, enligt en själv. Men det är inte som att det räcker så, utan man vill gärna också komma till avslut med att man hade gjort det bättre själv, eftersom just det är det rätta.

    Jag hade så klart inte förväntat mig att mitt inlägg om Affektanfall skulle få den uppmärksamheten som det fick, och inte heller att jag enbart skulle få uppskattning för att jag delade med mig av min egen erfarenhet. Jag förstod att det skulle finnas en och en annan som ville ”sticka ut hakan”, som man själv beskrev det. Men kommentarerna i bloggen var inte värst, eftersom jag även har fått mejl angående detta. De flesta är utan tvekan trevliga att läsa, men så kommer vi till den andra delen. Där man skriver att ”Ditt agerande är ett fall för Socialtjänsten. Stackars barn.”, och ”Hur kan man göra som du gjorde och bara ta kritorna ifrån honom?”.

    Jag är helt säker på mitt agerande och hur jag hanterade situationen. Det som gör mig upprörd är hur de föräldrar som utsätts för ifrågasättande, och som kanske inte har den bästa självkänslan, kan bli påverkade att känna att man själv inte är bra för sitt barn.

    Så hur kan man döma andra genom att sätta sitt eget tänkta handlande som argument. Detta är alltså personer som inte var med under själva händelsen till det man ifrågasätter.

    Ja, jag satte mig ner bredvid A och väntade lugnt på att han skulle börja skrika av ren ilska. Självklart för att sedan trösta honom när han väl hade fått lugna ner sig. Jag tycker själv inte att jag borde gå in och försöka bryta och förhindra detta. Han blev jättearg, och han ska få bli arg och uttrycka sina känslor, men en förklaring kan han få när han lyssnar, och inte har kopplat bort mig fullständigt för att uttrycka sitt vrede.

    A är 17 månader, och i min värld räcker det med att säga t.ex. ”Nej, det är farligt”. Visst skulle jag kunna sätta honom i sin matstol, spänna fast säkerhetsremmen och rita grafer på en whiteboard om hur stor risken är att han kan kvävas av att få en stor bit krita i halsen, men jag tror själv på att barn i hans ålder inte förstår långa haranger om varför, utan behöver börja med att få höra att något inte är bra eller att det kan vara farligt.

    Jag sätter gränser för att jag vill att han ska bli en fin kille. Jag vill att han får lära sig om vad som är rätt och vad som är fel, enligt oss, hans föräldrar. Jag vill att han ska hålla upp dörren för tjejen han tycker om, att han ska lägga sin jacka över axlarna på den som fryser mest när det oväntade vädret drar in, att han ska ha en generell respekt mot andra, men lite extra mot de äldre i samhället. Jag vill verkligen att han blir en ödmjuk man med åren. Men det krävs att jag som förälder sätter gränser, och förklarar vad en fin gest är. Men detta kommer med tiden. Han är liten än och lyssnar inte på för mycket på en gång. Det får helt enkelt räcka med att jag säger att han inte får äta på kritorna den sista gången, efter att jag har förklarat att det är farligt de första 20 gångerna.

    Men vem är jag att uppfostra vår som på mitt vis?
    Jag kanske har helt fel ändå (trots att jag känner mig säker på min sak, och är dömd av andra)?

    4bilder

    Läs mer
  • Affektanfall – till alla föräldrar

    10 december 2013, 21:55

    Affektanfall, det som alla föräldrar borde ha med sig i sin kunskapsbank. Hade vi som blivande föräldrar fått någon som helst information via BVC eller någon av de föräldragrupper vi gick på om detta, så hade det förmodligen lindrat det känslomässiga kaos som uppstod den dagen, då när A fick sitt första anfall.

    Tänk om vi hade vetat att det var så pass vanligt som det är, och att vi till och med hade nära vänner med barn som någon gång har fått ett anfall. Då hade det kanske inte känts som att mitt hjärta stannat den dagen.

    A satt på sin stol vid sitt lilla skrivbord, precis bredvid mitt stora inne på kontoret. Han var helt uppe i varv, och ritade glatt med sina stora kritor. En teckning som vi skulle ge till mamma. Han stoppade kritan i munnen och bet av en liten bit, men jag var snabbt framme och sa med bestämd pappastämma ”Spotta ut, tack tack”, och han spottade ut den i min hand. Jag tror att jag sa det 5 gånger till efter det. Sista gången tog jag kritorna ifrån honom och berättade att han inte fick rita mer om han åt på dem.

    A var bara lite över året då, men visade tydligt en stark vilja. Han blev helt förtvivlad och kastade sig ner på knä samtidigt som han drog ett djupt andetag som uppladdning till ett illvrål. Jag satte mig ner på stolen bredvid för att vänta med att ge honom uppmärksamhet på annat sätt, efter att han hade börjat gråta. Han verkade fortfarande dra efter andan och slängde sig raklång framåt på golvet, men det kom aldrig något skrik. Jag vet att jag tänkte att det var konstigt om det hade gått över så fort efter att han hade blivit helt röd i ansiktet.
    Jag gick ner på knä bredvid honom och sa hans namn ganska högt för att tillkalla hans uppmärksamhet. Men det var då det hände.

    Han rullade över på sidan, och hans lilla kropp var alldeles stilla och avslappnad. För mig var han helt livlös. Hans mun var något öppen, läpparna var kraftigt lilafärgade, och hans fina ögon rullade sakta uppåt under ögonlocken. Jag ryckte upp honom i min famn samtidigt som jag skrek ”NEJ, NEJ, NEJ, NEEEEJ!! VAKNA!! SNÄLLA ÄLSKLING, VAKNA!!”

    Första tanken var att han kanske hade fått en bit krita i halsen i alla fall. Jag kände efter om han andades, vilket han inte gjorde, så jag vände honom upp och ner och dunkade honom i ryggen, kanske lite för hårt, men med paniken som bara ökade för varje sekund var det svårt att behärska sig. Jen kom springande, gråtandes öppnade hon ytterdörren och skrek efter hjälp i hopp om att grannarna skulle höra, samtidigt ringde hon 112.

    Jag vände på honom igen, men hans armar bara hängde, och den oundvikliga tanken på att vår son, vår älskade lilla stjärna, precis dog i mina armar gjorde detta till det värsta jag någonsin har upplevt. Jen förklarade vägen för ambulanspersonalen medan jag gick omkring med honom, och inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara inte vara där jag var just då.

    Nu hade det uppskattningsvis bara gått 60-90 sekunder. Då öppnar han sakta ögonen igen. Underläppen började så småningom hänga som den gör på ett barn som blir riktigt ledset, och efter en liten stund till började ett svagt svagt snyftande. Någon minut till gick och nu vaggades han av Jen, och färgen i ansiktet började komma tillbaka, och läpparna började sakta bli sin normala färg igen. 20 min senare var han som vanligt igen.

    Nu är A 16 månader, och idag fick han sitt 5:e anfall. Han fick inte gå upp på stolen som han skjöt fram till spisen som var varm, så jag tog med honom och berättade att vi skulle sätta på pyjamasen. Han blev jätteledsen och denna gången krampade han så att det knakade till i hans axel innan han svimmade.
    Även om all svett i mig trängde sig ur kroppen på bara ett par sekunder, så stod jag stilla med en mindre panikkänsla denna gången och försökte behålla lugnet tills han vaknade till igen.

    Affektanfall är vanligt hos barn i åldern 6-18 månader. Det kan framkallas av så simpla händelser som ett barn ofta kan vara med om. Smärta, rädsla, ilska eller besvikelse. Helt ofarligt, och det finns veterligen inget barn som har dött av detta. Men alla föräldrar borde känna till det.

    Ring ändå alltid 112, och uppsök sjukvård för uppföljning!

    Läs mer om Affektanfall på 1177, och dela gärna med dig av informationen.

    Läs gärna andra inlägg som

     DÖMD AV BÄTTRE FÖRÄLDRAR

    eller

    BARN SOM VAPEN

    alex

    dela-pa-facebook

    Läs mer

Translate »