Blogg

  • Naturhistoriska med mamma

    18 mars 2015, 12:15

    Visst är det underbart när barn blir besatta av film. Speciellt eftersom de gärna ska tittas på om och om tills både mamma och pappa kan replikerna bättre än skådespelarna.
    På min tid som liten, så fick föräldrarna iaf en lugn stund den tiden som det tog att spola tillbaka VHS-bandet. Men idag är det annorlunda. Texten hinner knappt börja rulla innan man hör signaturmelodin spelas på nytt.

    Rädda Willy är en stark film för A just nu. Det har den iofs varit ett tag. Han frågar om Willy är ledsen, varför de gör som de gör och hejar på när han ska ta sig ut i det fria.

    Men det är då jag har den mest underbara och fantastiska hustrun, som ser till att han får se en späckhuggare i naturlig storlek. Tydligen gick det inte att beskriva situationen fullt ut när de kom in på Naturhistoriska. Man behövde vara där sa Jen.
    Men han satt bara och gapade en bra stund innan han vrålade rakt ut ”WILLY PÅ RIKTIGT MAMMA!!”. Det var kanske tur att han har sin fraktur i benet, så att han satt i sulkyn. Jag kan se framför mig hur vår son utan tvekan skulle använda Willy likt en mekanisk rodeotjur.

    Men glad är jag i alla fall för att han fick se allt som finns där. Elefanten, krokodilerna, noshörning och massa annat. Nu måste värmen komma lite fortare, så det kan bli ett djurparksbesök i Borås.

    

    

    Läs mer
  • Rädsla för monster och mörker

    17 mars 2015, 19:59

    När mörkret faller på är det inte bara vissa barn som blir lidande. Många är fortfarande mörkrädda i vuxen ålder men kanske av andra anledningar än monster i garderoben eller lejon under sängen.

    Min son A har inte haft nattskräck än så länge men jag kan märka av att det är något som har fått honom att begränsa sig ibland. Oftast kommer han in till oss riktigt tidigt på morgonen. Precis så att man hinner somna om innan det är dags att gå upp. Men vid ett par tillfällen har han istället suttit kvar i sängen och ropat att han vill bli hämtad. Det har inte verkat som att han har varit för trött för att ta sig från sitt rum till vårt utan mer att han inte har velat av någon anledning.

    Det var inte alls länge sedan som han hade en uttalad mardröm för första gången. Han grät tröstlöst i min famn en stund innan han berättade att ett lejon hade ätit upp Docka som är hans favoritgose. Vaknar man då i ett mörkt rum så förstärks kanske den upplevelsen. Vid ett tillfälle har jag också fått höra att björnen fanns i garderoben. Jag undrar om garderoben automatiskt blir det ställe där många barn tror att farligheterna finns gömda? Det måste väl vara för att det inte går att se så man vet inte med säkerhet vad som kan finnas där inne.

    Hur hanterar man mörkerrädsla hos barn?

    Själv har jag ett förflutet som extremt mörkrädd. Jag har varit det så länge jag kan minnas och jag kan bara konstatera att det är en enorm lättnad att inte behöva vara det längre. Konstigt nog ville jag sova med dörren stängd. Jag ville höra om det var någon som öppnade dörren och var helt säker på att jag skulle vakna av det. Att försöka somna medan jag låg och tittade ut i ett mörkt vardagsrum var helt omöjligt.

    Efter att vi hade sagt godnatt till varandra och släckt lamporna väntade jag tills ingen märkte att jag tände min lampa igen. Det var något helt annat att somna när den var tänd. Nästan känslan av att jag bara gick och vilade en stund mitt på dagen och det var ju ingen fara. Ofta låg jag helt stilla utan att röra en fena och höll andan. Bara för att inte missa det minsta lilla ljud av något som kunde tänkas röra sig där i mörkret. Det var en mardröm bara det.

    Det var så illa att det satt i långt upp i åldern. Jag minns att en av mina bästa vänner cyklade med mig hem på kvällarna för att direkt vända om och bege sig hemåt igen. Han visste och var en fantastisk vän som gjorde detta för mig utan att ifrågasätta varför. Tyvärr var detta inget jag ville berätta för någon annan. Men hade jag inte skämts utan bara berättat om mitt problem hemma så hade vi säkert löst det tillsammans.

    Den erfarenheten har gjort att jag tänker på vad som kan komma framöver. Om dagen kommer när jag märker att det börjar bli ett problem för A så vet jag hur det känns. Jag kommer inte att tycka att det är märkligt att han vill somna med lampan tänd och låta mig släcka den senare. Jag kommer att förstå varför han inte vill cykla hem sent på kvällen utan att ta för givet att det handlar om lathet. Ber han om att få sova i vår säng så ska han få det. Han ska känna sig trygg när han somnar och inte tvingas in ensam i sitt rum och till slut somna av ren utmattning.

    Men jag önskar att han får slippa allt som har med mörkerrädsla att göra för det begränsar en också ganska mycket.

    Jag är så himla nyfiken på om det är någon av er som har samma erfarenhet som mig. Och även hur ni tycker att man bör hantera mörkerrädsla? Dela gärna med er och berätta om er själva eller era barn. Vi har säkert mycket att lära av varandra.

    IMG_0506

    Krönika på dadslife.se

    Läs mer
  • Lyckas aldrig

    16 mars 2015, 11:50

    Om det är något som jag förmodligen aldrig kommer att lyckas med, trots att jag gärna hade velat, så är det att hålla växter vid liv. Jag fattar bara inte vad jag gör för fel. Det gör ju inte saken bättre att vissa ska stå i solljus, vissa i garderober och andra sådär mittemellan. Några ska vattnad en gång i veckan, förutom de som står i direkt solljus. För de behöver oftare. Några ska bara ha en ”skvätt” då och då. Det är ju en jäkla djungel!

    I fönstret på kontoret har jag tjockbladade eller vad det nu hette. De kunde spara lite vätska i bladen om det blev för torrt. Men jag drar ner persiennerna över helgen och vattnar innan jag går. 

    Men denna däremot! Lagom med vatten en gång i veckan (trot jag). Ljust, men inte direkt i solen. Ändå tog det 2 dagar innan bladen börjar bli bruna i kanterna, och de ljusgröna släpper från det mörkgröna. VARFÖR?!!

    

    Läs mer
  • Humöret svänger

    15 mars 2015, 20:57

    Att man inte kan vara glad hela dagar med en fraktur i benet är väl inte så konstigt. Idag har varit en sån dag för A. Lite upp, lite ner, och fram & tillbaka. Men när det är bra, så är det verkligen bra. 

    Han höll på och grimasera hur länge som hels, och vi skrattade nog lika mycket båda två. Speciellt när han försökte dra i mitt ansikte för att jag skulle se likadan ut.

    Idag blev det inget annat än kyckling och sallad till middag efter en galen frossarkväll igår. Jen var ute och firade en av våra närmsta vänners födelsedag, och jag och A dukade upp hela bordet med allt som inte ingår i tallriksmodellen och tittade på film. Sagostunden blev slutet på kvällen för oss båda. Men det gjorde inget, för det blev en tidig morgonpromenad med välling i vagnen medan solen gick upp. 

    Så var det måndag imorgon igen, och jag ser fram emot veckans utmaningar. 

    

    

    

    

     

    Läs mer
  • Ibland är pappa också värd lite

    14 mars 2015, 15:44

    Sedan vi gifte oss har jag haft svarta skor i omgångar just för jobbet, men i förra veckan gick jag utanför min säkerhetszoon.

    Självklart har frugan påpekat detta 200 ggr redan, men nu var det på eget initiativ. Kors i taket! Men det kan vara för att våren är på gång också.

    Jag håller med henne om att det kändes bra att inte byta mellan svarta och marinblå hela tiden. Så nu välkomnar jag de bruna i jobbskofamiljen. Skärpet måste matcha, annars är det riktigt illa. Iaf om det inte bryter helt.

    Skor: Legend
    Skärp: Tiger of Sweden

    IMG_0262.JPG IMG_0263.JPG

    Läs mer

Translate »