Rädsla för monster och mörker

Rädsla för monster och mörker

När mörkret faller på är det inte bara vissa barn som blir lidande. Många är fortfarande mörkrädda i vuxen ålder men kanske av andra anledningar än monster i garderoben eller lejon under sängen.

Min son A har inte haft nattskräck än så länge men jag kan märka av att det är något som har fått honom att begränsa sig ibland. Oftast kommer han in till oss riktigt tidigt på morgonen. Precis så att man hinner somna om innan det är dags att gå upp. Men vid ett par tillfällen har han istället suttit kvar i sängen och ropat att han vill bli hämtad. Det har inte verkat som att han har varit för trött för att ta sig från sitt rum till vårt utan mer att han inte har velat av någon anledning.

Det var inte alls länge sedan som han hade en uttalad mardröm för första gången. Han grät tröstlöst i min famn en stund innan han berättade att ett lejon hade ätit upp Docka som är hans favoritgose. Vaknar man då i ett mörkt rum så förstärks kanske den upplevelsen. Vid ett tillfälle har jag också fått höra att björnen fanns i garderoben. Jag undrar om garderoben automatiskt blir det ställe där många barn tror att farligheterna finns gömda? Det måste väl vara för att det inte går att se så man vet inte med säkerhet vad som kan finnas där inne.

Hur hanterar man mörkerrädsla hos barn?

Själv har jag ett förflutet som extremt mörkrädd. Jag har varit det så länge jag kan minnas och jag kan bara konstatera att det är en enorm lättnad att inte behöva vara det längre. Konstigt nog ville jag sova med dörren stängd. Jag ville höra om det var någon som öppnade dörren och var helt säker på att jag skulle vakna av det. Att försöka somna medan jag låg och tittade ut i ett mörkt vardagsrum var helt omöjligt.

Efter att vi hade sagt godnatt till varandra och släckt lamporna väntade jag tills ingen märkte att jag tände min lampa igen. Det var något helt annat att somna när den var tänd. Nästan känslan av att jag bara gick och vilade en stund mitt på dagen och det var ju ingen fara. Ofta låg jag helt stilla utan att röra en fena och höll andan. Bara för att inte missa det minsta lilla ljud av något som kunde tänkas röra sig där i mörkret. Det var en mardröm bara det.

Det var så illa att det satt i långt upp i åldern. Jag minns att en av mina bästa vänner cyklade med mig hem på kvällarna för att direkt vända om och bege sig hemåt igen. Han visste och var en fantastisk vän som gjorde detta för mig utan att ifrågasätta varför. Tyvärr var detta inget jag ville berätta för någon annan. Men hade jag inte skämts utan bara berättat om mitt problem hemma så hade vi säkert löst det tillsammans.

Den erfarenheten har gjort att jag tänker på vad som kan komma framöver. Om dagen kommer när jag märker att det börjar bli ett problem för A så vet jag hur det känns. Jag kommer inte att tycka att det är märkligt att han vill somna med lampan tänd och låta mig släcka den senare. Jag kommer att förstå varför han inte vill cykla hem sent på kvällen utan att ta för givet att det handlar om lathet. Ber han om att få sova i vår säng så ska han få det. Han ska känna sig trygg när han somnar och inte tvingas in ensam i sitt rum och till slut somna av ren utmattning.

Men jag önskar att han får slippa allt som har med mörkerrädsla att göra för det begränsar en också ganska mycket.

Jag är så himla nyfiken på om det är någon av er som har samma erfarenhet som mig. Och även hur ni tycker att man bör hantera mörkerrädsla? Dela gärna med er och berätta om er själva eller era barn. Vi har säkert mycket att lära av varandra.

IMG_0506

Krönika på dadslife.se

4 Kommentarer

  1. Mea 3 år sedan

    Jag har också alltid varit mörkrädd, alltid sovit med lampan på, dörren på glänt för att höra att man inte är ensam. Jag är fortfarande lika rädd trots att jag är 21, men med åldern har jag lärt mig att behärska mig en del, men det finns alltid gånger som det blir för påtagligt. Jag kan aldrig vara hemma själv utan att Alla lampor är tända.
    Men det hjälpte mycket när jag var mindre att jag hade möjlighet att få gå över till mamma om jag blev för rädd, tror mycket grundade sig i att jag ofta hade riktigt jobbiga mardrömmar.
    Idag har jag själv en liten tös på strax 3 år, hon är inte lika rädd för mörker men jag ser alltid till att det är upplyst till oss i hallen och i vårt sovrum om hon somnar i sin säng.
    Jag håller fullständigt med dig, det är det bästa sättet att hjälpa, förståelse för hur det känns och är, det hjälper otroligt mycket.

  2. Anna 3 år sedan

    Utöver det tror jag på att prata och kanske berätta om dina erfarenheter så han vet att han inte är ensam eller att det är fel på honom. Gör allt ni kan för att han ska känna sig trygg så kommer han säker en dag glömma bort att han haft problem med mörker m.m.

  3. Anna 3 år sedan

    Var inte mörkrädd men däremot hade jag ångest som barn och var tvungen att känna att världen var vaken fast jag skulle sova, annars blev jag orolig. Så föräldrarna hade högre volym på tv och min dörr var på glänt därför. Vårt äldsta barn är 1 år och 8 månader. Han har en gul svag nattlampa som man annars har för att lysa upp gångar i huset (från Jula/Clas Ohlsson) och den verkar fungera bra. Han har kommit in i en period med lite skrik i sömnen som avtar snabbt annars har han sovit bra hela tiden efter att vi införde BVCs 5-minuters metod när han var 6 månader gammal.

  4. Sofia 3 år sedan

    Jag har haft samma! Är ftf mörkrädd faktiskt och jag är över 25, jag kunde aldrig gå hem när jag var mindre, utan jag blev tvungen att springa, om jag var ensam… Om ingen av mina kompisar kunde följa mig hem.

Kommentera

Translate »