Skulle inte minnas mig

Skulle inte minnas mig

Jag drömde något riktigt jobbigt inatt. För ett tag sedan så pratade vi om tidiga minnen, och jag nämnde att jag hade något enstaka minne från att jag var 4-5 år. Men förmodligen är de minnena från det att jag var 4 bara sånt som jag har fått berättat för mig, och som med tiden har blivit till mina egna minnen. Men jag är inte helt säker på det heller.

I vilket fall som helst, så skulle A fylla 4 år dagen efter, och jag var på väg hem från en tjänsteresa i Stockholm. Det var sent, och jag var riktigt trött efter att först ha kört upp, jobbat, och nu satt i bilen på väg till Göteborg igen. Trots massa kaffe, så blundade jag ofrivilligt i några sekunder och drog sakta över mittlinjen. Precis när jag tittade upp, så var det för sent, och jag frontalkrockade med en lastbil och omkom.
Nu hade man ju hoppats på att vakna helt svettig av panik, men givetvis blev det inte så.

Istället kunde jag följa familjens reaktioner, och deras år framöver. Höra A säga till Jen att det känns konstigt att se bilder på oss tillsammans när han inte minns en enda sekund av tiden tillsammans med mig.

Ja, det kändes obehagligt även när jag vaknade, eftersom tanken av det hela fanns kvar och inte bara var något overkligt i en dröm. Det skulle ju faktiskt kunna vara så.
Jag väntade på honom i 9 mån med min Jen, lyssnade på de små hjärtslagen och kände sparkarna. Jag stod bredvid när Jen gjorde det ofattbart fina på förlossningen. Sedan dess har vi haft honom nära oss i 2 år. Inte mer än ett par nätter har vi varit ifrån varandra. Jag kan känna hans tillit, och att han kommer till mig för tröst. Jag ser honom överlycklig när jag kommer hem från jobbet och han springer fram för att jag ska lyfta upp honom.

Han vaknar på morgonen och ropar efter mig, de gånger det inte är efter mamma Jen. Han busar med mig, skrattar, berättar händelser med uppspärrade ögon, och blir arg på mig när han inte får som han vill.

Men torts allt detta, så skulle han aldrig minnas mig om jag försvann ur hans liv idag. Inte ens om jag fanns kvar i ett år till. Allt vi har gjort tillsammans, skulle bara forma honom till den han en gång blir som vuxen. Men jag, jag skulle bara vara någon som han kunde se på ett foto och fråga andra om. Det är en skrämmande känsla, och det känns orättvist.

Nu var det ju bara en dröm, men tanken är jobbig.

IMG_3142

0 Kommentarer

Kommentera

Translate »